I en dumstrut

Nyfiken, svarade jag på frågan som aldrig ställdes. Att pröva det okända är på något vis spännande, trots att det samtidigt är både riskfyllt och skrämmande. Ibland blir utfallen fantastiska bra, ibland blir de annorlunda och kanske inte exakt vad man förväntat sig.

Dofterna var kanske de mest tilltalande. Nytvättade kläder låg spridda över rummet, filten och det stora fluffiga täcket var upptryckt i en hög på den låga, mjuka sängen. Fönstret på andra sidan rummet släppte in kall sommarnattsluft och dofterna letade sig försiktigt upp genom näsan. Det första jag tänkte på var lavendel, frisk blommande lavendel, men jag tror att jag misstar mig. Kanske var det någon av de naturliga oljor jag hört så mycket om? Så fascinerande, så ofrånkomligt, trots att jag visste att jag inte borde. Det skulle ju inte göra någon skillnad, men jag vill ju, så varför inte, resonerade jag i stadiet av trötthet och förvirring.


Det är bra att följa sin nyfikenhet, men när nyfikenheten inte överstiger moder blir vemodet övermäktigt och mäktigheten bara jobbig. Hela tiden vill jag ha det jag inte har, och lämna det jag har. Det första av nyfikenhet, det andra av ointresse. Vart drivkraften kommer ifrån är högst osäkert, och högst osäkert är också varför det blev så. Kraften att driva vill jag använda till bra saker, inte att nyfiket utforska det jag egentligen redan har - och nu bara kan förlora.