I told you not to call my mama bitch, Cartman!

Det glittrar om nacken på henne. Ett guldbrunt räfflat halsband reflekterar ljuset och drar till sig uppmärksamhet. Halsbandets ägare är i övrigt klädd i svart, trots att begravning nog är det sista som går genom hennes tankar. Hon är glad. Ur de rosa-aktiga läpparna kommer de mest besynnerliga ord, med än mer förvirrande uttal. Vanligtvis slutar hon aldrig prata – en av hennes många fina egenskaper – och ikväll är inget undantag. Människor i hennes närhet njuter och skrattar hjärtligt åt hennes alla påhitt. Att behaga andra med sina idéer, upptåg, blandade uttal och skruvade ljud har hon länge ägnat sig åt.

Trästolen hon sitter på är hård och obekväm. Den lutar lite framåt på ett besynnerligt sätt och får hela sällskapet att sitta lite på spänn. Bordet är fyllt av champagne- och vinglas. Besticken ligger prydligt uppradade i väntan på den mat som serveras. Rummet är stort och luftigt, ovanvåningen där alla förväntansfullt sitter är fylld av skratt men på gränsen till tårar. Det är ett avsked, ett enda stort avsked, men hon väljer att inte tänka på det just nu. 

Plötsligt byter hon stol och utbrister högt att hennes prat minsann behövdes bättre där. När hon hoppade ett steg föll hennes blonda hår ner över ansiktet. Hon tar obekymrat undan det och visar samtidigt stolt sitt lillehår. När frisyren var en annan kallades hon Skrillex, berättar hon, och alla skrattar.

När hon lutar sig fram skakar det tjocka guldbruna halsbandet till och glittrar ännu mer. Fascinerande, precis som sin ägare.