Glitter som sakta sprids för vinden

Några hundra meter ifrån platsen där hennes ögon för första gången mötte mina, säger jag farväl och går lite småklumpigt av bussen. Jag ser hennes glittrande ansikte försvinna iväg och jag vet innerst inne att det är för sista gången. Sista gången de djupblåa ögonen hittade mina, sista gången det där leendet satte mitt hjärta i brand. Sista gången.

The Hunk

Han är stereotypen av en riktig man. Armarna vilar i lätt böjd vinkel över armstödet, sådär som för att ta så stor plats som möjligt. Bortsett de lätt slitna blåjeansen är skrevet öppet för allmän beskådan, bredbent som han sitter. ’Den måste ha luft’, skulle en annan märklig människa beskriva det.

Killen är inte gammal, max 30, med 3-4 dagars skäggstubb och svart kortklippt hår. Han är sådär spanskt snygg, även för att vara från Andalusien. Klockan på vänster handled är stor, för stor, i samma storlek som hans spetsiga näsa. Mest mystiskt däremot är hur han ser ut som en Hollywood-skådis. En av dem som spelar i många kärleks- och actionfilmer - just det, Ben Affleck.

Den svartklädda glädjen

Solen skiner värmande över alla människor på bron vid en av stadens gågator. Klänningar, solglasögon och shorts är framme överallt, och livet är bra. Längs hela gatan springer invånarna fram och tillbaka, alla på väg för att köpa någonting, träffa någon, upptäcka något - alla utom hon. I helsvarta kläder och med den karaktäristiska ryggsäcken på ryggen står hon stilla medan den klarblåa blicken betraktar folkmassorna. Hon letar efter nästa offer och den vana blicken ska snart hitta ett passande mål. Hon har gjort det här förut, och vet precis vad hon ska titta efter.

Robotansiktet och de rosamålade läpparna

Bitchig. Hon ser bitchig ut. Till och med när hon sover ser hon sur och hemsk ut. Dragen i ansiktet är spikrakt diagonala; ögonbrynen lutar som två pilar, ner och in mot näsbenet. De stängda ögonen är raka, som om de vore målade i en manga-serie. Parallellt med ögonbrynen, längre ner, bildar käkbenen samma diagonala linje in mot halsen. Munnen bryter effektivt av det strömlinjeformade ansiktet med formen av en tecknad bro.

Mannen vars sken bedrar

Vid första anblick ser han ut som en vanlig affärsman. Välpolerade svarta skor, kostymbyxor och helvit skjorta. Med sin high-tech surfplatta framför sig är bilden fulländad. Hans enkla men professionella glasögon och Blackberryn i handen gör hela bilden nästan löjlig. På sättet bredvid står en svar axelväska och förmodligen döljs en dator däri. Välbetald internationell advokat och med sin högljutt klingande amerikanska dialekt drar han till sig blickar från omgivningen.

I told you not to call my mama bitch, Cartman!

Det glittrar om nacken på henne. Ett guldbrunt räfflat halsband reflekterar ljuset och drar till sig uppmärksamhet. Halsbandets ägare är i övrigt klädd i svart, trots att begravning nog är det sista som går genom hennes tankar. Hon är glad. Ur de rosa-aktiga läpparna kommer de mest besynnerliga ord, med än mer förvirrande uttal. Vanligtvis slutar hon aldrig prata – en av hennes många fina egenskaper – och ikväll är inget undantag. Människor i hennes närhet njuter och skrattar hjärtligt åt hennes alla påhitt. Att behaga andra med sina idéer, upptåg, blandade uttal och skruvade ljud har hon länge ägnat sig åt.

Flickan

Det svartprickiga trägolvet böljar som ett förlist skepp och gungar när någon går på det. Mot fönstret står ett litet ojämnt bort med tre omaka stolar kring sig. Här och var på golvet ligger diverse prylar, alltifrån kläder och böcker till väskor och en odiskad tallrik. Utsidan av huset är täckt med plåt som både skiftar i utseende och i färg. En svag doft av fimpade cigaretter sprider sig i rummet och de handfull stumpar som ligger övergivna i en askkopp ser onekligen skyldiga ut.

Señorita Misteriosa

På andra sidan gången i den skramlande tunnelbanevagnen sitter hon och stirrar rakt ut i luften. När hon rör sig gör hon det långsamt och med stilla rörelser. Hennes smala armar sticker ut ur ett mörkgrått linne som hon bär över den blommiga kjolen. Även om den går precis över knäna sitter hon avslappnat och har intresset långt, långt borta. Runt halsen har hon knutit en flerfärgad schal och i hennes knä håller hon bestämt sin neutralt bruna väska. Hennes långa, mörkbruna hår hänger i vackra skruvar ner längs sidan och hon verkar inte särskilt bekymrad över det. Hennes hy har en lite ljusare nyans än den medelålders dam som sitter bredvid henne, och frågan är om hon är utlänning. Es Misteriosa. Mörka, djupa ögon håller blicken åt höger, framåt i tågets färdriktning, och flackar långsamt runt över reklamaffischerna som sitter i långa rader ovanför sätena. Helt utan att möta något annat par ögon i den ganska glesa vagnen.

Alvesta - Kalmar

Med benen uppkrupna på sätet så att hennes knän nästan når hennes haka, sitter hon lugnt och stilla och tittar mållöst ut genom fönstret. Hennes ansikte är ungdomligt med lite finnar och pormaskar här och där, men de tar inte uppmärksamheten ifrån helheten av hennes ansikte som är väldigt vackert. Hennes djupa, ljusbruna ögon vandrar försiktigt mellan fönstret och kupén där den vandrar runt utan att landa på något speciellt.