Plötsligt
sätter hon sig upp lite rakare och plockar fram en iskall flaska med
ogenomskinligt grått innehåll ur sin väska. Hon öppnar den och drar upp det
lilla sugrör som fanns däri. Hon dricker några klunkar som sedan hon sköljer
runt i munnen innan hon sväljer dem. I rörelsen blåser hon upp sina kinder
sådär som vissa fiskar ibland gör. Det ser lite skrattretande och löjligt ut,
men hon bryr sig inte det minsta. Det är som om hon är avskild från resten av
världen, och vad som sker i den inte kunde beröra henne mindre. Efter någon
minut stoppar hon tillbaka flaskan i väskan och återgår till att tomt betrakta
stationerna som försvinner förbi utanför fönstren. På något vis är det vackert
med all den mystik som omger henne, trots att hon inte verkar vara medveten om
den själv.
20-årsåldern,
söker efter sina drömmar och just ikväll är hon på väg hem efter en lång
arbetsdag. Väntar någon på henne där? En familj, en pojkvän? En stilla
lägenhet, fylld av penslar, påbörjade tavlor, färg och en ljusgrå katt kanske?
Är hon helt nöjd eller söker hon efter någonting mer? Vet hon vad?
Än en gång
väcker hon sig själv från sina funderingar, och plockar sakta upp en sliten bok
ur den bruna väskan. Hennes små händer tar ut bokmärket, som visst är en bunt
papper med anteckningar, och börjar stilla läsa ur Eat, Pray, Love av Elisabeth Gilbert. Som hon, en särskilt vacker historia. Det var inte så givande som
hon hade hoppats, eftersom hon snart lägger tillbaka bunten papper i boken,
stänger den och stoppar ner den i väskan igen. En slurk av den gråa vätskan
senare tar hon upp ett par rosa hörlurar och stoppar i öronen.
Innan tåget
närmar sig hennes station, ställer hon sig upp och hänger väskan över högra
axeln. Blicken är fäst i tågets vägg och tankarna långt, långt borta. När tåget
stannat går hon av och fortsätter ner till höger för att byta till linje E. Fortfarande
lika mystiskt vacker.
No comments:
Post a Comment