Thursday 8 November 2012

Señorita Misteriosa

På andra sidan gången i den skramlande tunnelbanevagnen sitter hon och stirrar rakt ut i luften. När hon rör sig gör hon det långsamt och med stilla rörelser. Hennes smala armar sticker ut ur ett mörkgrått linne som hon bär över den blommiga kjolen. Även om den går precis över knäna sitter hon avslappnat och har intresset långt, långt borta. Runt halsen har hon knutit en flerfärgad schal och i hennes knä håller hon bestämt sin neutralt bruna väska. Hennes långa, mörkbruna hår hänger i vackra skruvar ner längs sidan och hon verkar inte särskilt bekymrad över det. Hennes hy har en lite ljusare nyans än den medelålders dam som sitter bredvid henne, och frågan är om hon är utlänning. Es Misteriosa. Mörka, djupa ögon håller blicken åt höger, framåt i tågets färdriktning, och flackar långsamt runt över reklamaffischerna som sitter i långa rader ovanför sätena. Helt utan att möta något annat par ögon i den ganska glesa vagnen.

Plötsligt sätter hon sig upp lite rakare och plockar fram en iskall flaska med ogenomskinligt grått innehåll ur sin väska. Hon öppnar den och drar upp det lilla sugrör som fanns däri. Hon dricker några klunkar som sedan hon sköljer runt i munnen innan hon sväljer dem. I rörelsen blåser hon upp sina kinder sådär som vissa fiskar ibland gör. Det ser lite skrattretande och löjligt ut, men hon bryr sig inte det minsta. Det är som om hon är avskild från resten av världen, och vad som sker i den inte kunde beröra henne mindre. Efter någon minut stoppar hon tillbaka flaskan i väskan och återgår till att tomt betrakta stationerna som försvinner förbi utanför fönstren. På något vis är det vackert med all den mystik som omger henne, trots att hon inte verkar vara medveten om den själv.

20-årsåldern, söker efter sina drömmar och just ikväll är hon på väg hem efter en lång arbetsdag. Väntar någon på henne där? En familj, en pojkvän? En stilla lägenhet, fylld av penslar, påbörjade tavlor, färg och en ljusgrå katt kanske? Är hon helt nöjd eller söker hon efter någonting mer? Vet hon vad?

Än en gång väcker hon sig själv från sina funderingar, och plockar sakta upp en sliten bok ur den bruna väskan. Hennes små händer tar ut bokmärket, som visst är en bunt papper med anteckningar, och börjar stilla läsa ur Eat, Pray, Love av Elisabeth Gilbert. Som hon, en särskilt vacker historia. Det var inte så givande som hon hade hoppats, eftersom hon snart lägger tillbaka bunten papper i boken, stänger den och stoppar ner den i väskan igen. En slurk av den gråa vätskan senare tar hon upp ett par rosa hörlurar och stoppar i öronen.

Innan tåget närmar sig hennes station, ställer hon sig upp och hänger väskan över högra axeln. Blicken är fäst i tågets vägg och tankarna långt, långt borta. När tåget stannat går hon av och fortsätter ner till höger för att byta till linje E. Fortfarande lika mystiskt vacker.

No comments:

Post a Comment