Saturday, 24 May 2008

Alvesta - Kalmar

Med benen uppkrupna på sätet så att hennes knän nästan når hennes haka, sitter hon lugnt och stilla och tittar mållöst ut genom fönstret. Hennes ansikte är ungdomligt med lite finnar och pormaskar här och där, men de tar inte uppmärksamheten ifrån helheten av hennes ansikte som är väldigt vackert. Hennes djupa, ljusbruna ögon vandrar försiktigt mellan fönstret och kupén där den vandrar runt utan att landa på något speciellt.
 
Lite lätt sminkad och med glitter runt ögonen, som får hennes ögonparti att stå ut ännu mer, ser hon dyster och ensam ut där hon sitter.  Försiktigt vänder hon blicken, lika tom och mållös som tidigare, mot sina egna ben och börjar studera dem med väldigt lite intresse. Hon slutar och lutar sig tillbaka mot det gröna huvudstödet som sitter mitt på det blå-prickiga sätet och bildar en ovanligt fin kontrast.

Ibland sluter hon ögonen och borrar ner huvudet i klyftan mellan knäna för att somna, men misslyckas gång på gång och till slut ger hon upp. Hon tar upp en gammal ”Kupé”-tidning och börjar ointresserat bläddra igenom den. Hon lägger ner tidningen igen, sätter ner benen på tåggolvet igen och placerar armarna i kors, på ett sådant sätt ett olydigt barn kan göra.

Hon möter blicken av en förbipasserande konduktör och ler stilla. Hennes kritvita tänder blottas och ansiktet kompletteras perfekt av det ljuvliga leendet. Det axellånga håret läggs tillrätta av hennes vana händer som sakta stryker igenom det. Färgen är fascinerande med sin blonda originalfärg kompletterat med åtskilliga svartgråa slingor i det. Hennes små, glittriga öronhängen bildar en kontrast mot hennes övriga ansikte, likt en diamantring mot en tom hand gör. Små, tunna ögonbryn sticker fram under den annars ganska täckande luggen som ligger en aning åt höger.

Grå kofta med svarta och gråa mönster, tillsammans med svarta strumpbyxor och vita strumpor utgör hennes klädsel. Koftans ärmar är nerdragna över halva handen så att endast fingrarna sticker ut. Hennes huvud vilar stilla mot det obekväma hörnet som bildas av tågets vägg och sätets yttersta kant. Hon sätter sig en aning annorlunda och stirrar ut genom fönstret, utan att blinka, för över trettio sekunder. Ansiktsuttrycket förblir neutralt, men med ögonen fästa på en punkt så länge ger det en bild som påminner om en skrämd tjej i en illa gjord skräckfilm. Hennes bara fötter borrar sig försiktigt in under hennes kropp varpå hon sätter sig på dem, i en sådan mysig ställning barn ofta tar. Kvar på golvet ligger hennes svarta klackaskor med ovanligt hög klack för att använda till vardags. Sakta och stilla kryper hon ihop och drar ner ärmarna på sin kofta lite till över händerna så att man enbart skymtar fingertopparna.

No comments:

Post a Comment