Den Italienske Mannen och en Hemsk Insikt

En italiensk, proffsigt klädd man kommer fram till mig med ett block och vill göra en undersökning. Jag sitter på en flygplats, en plats som jag avskyr, i väntan på ett flyg som ska ta mig över bergskedjan till staden jag saknar så mycket. Jag är rädd. Jag är alltid rädd för de där stora, mullrande maskinerna, och jag ser alla de tusentals olika sätt de kan störta på. Om jag inte lyckas somna innan take-off har jag några timmars rejäl rädsla framför mig. Trots att rädslan är irrationell, och att sannolikheten att dö är långt mycket större i en bil eller när jag ens går över gatan, försvinner den liksom inte.

Den proffsigt klädde mannen frågar mig om mina resvanor, vad jag gör i Chile och vilka flygplatser jag besökt de senaste 12 månaderna. Han frågar vad jag tycker om flygplatsens service och vilka förbättringar jag skulle vilja se. Jag svarar eftertänksamt att jo, gratis Internet kanske vore en bra idé. Det var nog det mest konstruktiva jag kunde komma på. Det som störde mig var däremot när han frågade vilka flygplatser jag hade besökt de senaste 12 månaderna. Jaha, tänkte jag och började räkna upp lite. Santiago, såklart, Buenos Aires’ båda flygplatser, och så São Paulo. Och just det, Punta Arenas i söder. Och sen Europa, London, Madrid, Köpenhamn, Stockholm. Och många av dem flera gånger. Där, mitt i uppradningen, skammen som liksom aldrig ville ta slut, slog det mig. Vad i hela friden håller jag på med? 9 stycken på 12 månader? Eller 12 om man räknar varje besök en gång. Eller 15 eller vad jag nu räknade till… och då hade jag ändå inte flugit någonting förra våren. HUR FAN i hela friden kan jag kalla mig miljövän? Hur kan jag ens VÅGA prata klimat? Ingenting jag gjort har förbättrat miljön när man tar i anspråk att jag flugit så mycket. De mängder kött jag inte ätit är ju löjligt i förhållande till några resor över Atlanten. Herregud, som jag skäms. Det är skruvat. Och egentligen inte bara ur ett miljöperspektiv, även om det är det som stör mig mest, utan även det sociala. Hur många människor i världen har möjlighet att flyga 9 gånger på ett år? På semester/studier eller upplevelser eller vad jag nu väljer att kalla dem. Herregud i himlen. Vad pysslar jag med, har jag rätt till det här? Vad skulle hända om jag inte gjorde det? Vad är fördelarna med det här, liksom? Ja, personliga, utvecklar egenskaper hos mig, mest spanska och Latinamerika-kunskap, men i övrigt? Allt sånt kunde jag fått på andra platser, speciellt i ett Sverige med alla de människor vi har där. Shit, alltså. Som jag skäms.

När jag räknat lite, lagt ihop de senaste tre åren får jag siffran 36 000. Den slår mot mig som en brasklapp, stirrar på mig som en skamlig fläck på ett annars rent papper. 36 000.  36 000 kilo CO2-ekvivalenter, det är vad mitt flygande släppt ut de senaste 3 åren. Det motsvarar vad 18 genomsnittliga bilar släpper ut under ett år. Eller 6 st köttätande, soppsorterande svenskars totala utsläpp på ett år. Eller ännu värre. 2012 orsakade mitt flygande mer än dubbelt så mycket utsläpp som min mammas, min pappas och min mammas sambos bilar släppte ut förra året – tillsammans. Kul. Fin miljökämpe du är, Joakim. Kul.