Glasbruk i Blumenau

Plötsligt känns det som att Småland kommit till Sydamerika. Eller snarare sinnebilden av Småland, med sina glasbruk, djupa skogar och rödvita polkagrisar. Innanför de genomskinliga dörrarna till den ganska modesta byggnaden är det stora ljusa rummet fyllt av glas-skulpturer; svanar, rosor, skålar, smycken, vinkaraffer och dricksglas i alla dess former och färger som skiner ner på betraktaren från rummets alla håll.

I södra Brasilien, i delstaten Santa Catarina ligger den tyskinfluerade staden Blumenau. Hit kom år 1850 grundaren Hermann Blumenau, tysk immigrant som slog sig ner i den gröna Itajaí-dalen tillsammans med ett tjugotal andra immigranter, och som också fått namnge staden. Husen, floden som rinner genom staden, arkitekturen, trädgårdarna och hela andan påminner om Tyskland. För att inte tala om den storslagna Oktoberfest som hålls varje år – den största utanför Tyskland, som invånarna stolt skryter om.

Glasbruket GlasPark däremot har funnits i mer än tjugofem år och glasblåsning är ytterligare en av Blumenaus stoltheter. Traditionerna går långt tillbaka och tros ha följt med någon av de immigrantvågor som stadens historia är full av. Själva fabriken är en stor öppen tegelbyggnad där de skarpa ljusen från ugnarna blandas med dagsljuset från fönstren. Fabriken är välbesökt och har ett litet utrymme för besökare, där de kan betrakta glasblåsarna i sitt arbete. Själva verkar de anställda mest njuta av uppmärksamheten och visar gärna upp resultaten av sina arbeten.

- Jag har jobbat med glas i över 20 år, säger Arnoldo Voigt, fortfarande svettig från arbetet med de skållheta materialen.

Han berättar om sättet att arbeta på som enligt honom är helt unikt, både i Brasilien och i omvärlden. Från de 1000-gradiga ugnarna plockar glasarbetarna ut den flytande vätskan, kyler stången med vatten och börjar snabbt forma glaset med speciella verktyg, medan de snurrar stången i jämn takt. Genom tjocka handskar och fuktiga trasor formar de vant glaset som ryker och fräser av kylan. På mindre än 5 minuter har den flytande vätskan förvandlats till en ståtlig genomskinlig svan.

- Man måste vara försiktig, den är fortfarande flera hundra grader varm, varnar Arnoldo och lägger en bit tidningspapper mellan svanens vingar för att demonstrera. Så fort pappersbiten kommer i kontakt med glaset fattar den eld och försvinner i ett rökmoln.

Efter uppvisningen ställer Arnoldo svanen i ett cementgrått skafferi där den successivt får svalna. Temperaturen måste minskas i långsam grad, annars spricker glaset, berättar han. Resten av de sammanlagt ca 30 glasskulptörer som arbetar här går vant till ugnarna för att hämta glas och fortsätter därefter sina konstruktioner, alltifrån fingertoppssmå elefanter till meterhöga färgglada skålar. 

- Det tar väldigt lång tid att lära sig, även om det kanske ser lätt ut, avslutar Arnoldo, men belöningen efteråt är enorm.

Ett jobb för en sann smålänning, minsann.