En solig sommarkväll med strålande sol och små friska Skånevindar kör en bil genom det vackra åkerlandskapet. Sommaren i Skåne är som vackrast just nu, när rapsen står i blom och värmen kommit fram igen efter den bistra vintern.
I en snäv kurvan står den, fiskmåsen, som av någon anledning utrustats med ytterst lite överlevnadsinstinkt. Stor som en hund spanar den ut över asfalten och bilen framför berör den överhuvudtaget inte. En tvärnit och vettskrämd fågel senare lämnade det ovanligt självmordsivriga djuret bryskt vägen, en hårsmån ifrån att förvandlas till fågelmos.
Dagens största motsägelser tillskrivs dock en släktträff på den skånska landsbygden, ett tiotal okynnesätande medelålders män och kvinnor som kanske har lite för stora vackra hus, lite för dyra bilar, och lite för bekymmerslösa liv. Därför är kanske förväntan om rationell insikt inte heller den högsta. Sällskapet sitter bekvämt i det rymliga uterummet där solens strålar hemtrevligt lyser upp omgivningen. Luften doftar av grillad karré från den nyinköpta högteknologiska grillen där männen tävlar i manlighet och kvinnorna fyller sin roll genom att helt enkelt inte vara där. Vid måltiden njuter de högljutt av det välsmakande, möra köttet och äter än mer animalier som tillbehör. De pratar om jakt. De pratar om vildsvin och rådjur och kronhjortar, och allt det kött de har kvar i frysboxarna sedan sist. Så mycket - och så gott!
Sedan vänder allting och eftertanken lyser med sin frånvaro. Via andra samtalsämnen landar konversationen i tema katter. En av de mer tystlåtna kvinnorna berättar om sin längtan efter katt, sedan hennes senaste älskling tyvärr avlidit. Någon berättar om gårdskatten med rädsla för traktorer, någon annan om de sociala varelser de passar åt sin dotter och andra om en hund. Plötsligt frågar någon om de är försäkrade och i osäkerhet svarar en annan att de nog ändå inte var så dyra. Vad säger du? utbrister tre förfärade ansikten i mun på varandra. Man älskar ju sin katt. En levande varelse, en egen individ med personlighet och allt. Den stackars man som olyckligt lämnade kommentaren om kattens pris ber skyndsamt om ursäkt och sällskapet fortsätter samtala kring de fina katterna och hur man inte kan vara utan dem.
Motsägelsen är så chockande slående att jag mest vill gråta. Ett djur är så högt älskat och så omhändertaget att det får veterinärbesök och försäkringar. De andra djuren vansköts, misshandlas, avrättas, styckas och läggs på grillen för att bli en utsökt måltid till nästa släktträff. Och ingen i sällskapet tycker att det är märkvärdigt, tanken slår dem inte ens, reflektionen totalt uteblir. Av tusen skäl tycker jag inte att djur är mat och av ännu fler skäl vill jag skrika över deras uppenbara motsägelse. Jag förstår hela vane-grejen, den traditionella uppdelningen i husdjur (dvs del av familj) och måltidsdjur (kött i alla dess former) och att människor själv väljer sin kost. Men kan någon åtminstone vara lite konsekvent? Ät kött, eller ät inte kött. Ta hand om djur, eller ta inte hand om djur. För vad är egentligen den stora skillnaden som gör katt till familj och vildsvin till mat? Som gör ko till kött- och mejeri-produkt men häst till vänskap och nöje?
Jag tycker inte att vi ska äta djur eller några animaliska produkter för den delen, men kan folk åtminstone välja en linje. Ta hand om dem eller ät dem, eller ta hand om dem och ät dem. Helst inte äta dem alls, men att äta vissa, älska andra och leka med några, det går inte ihop. Inte nånstans. Det kanske till och med en livstrött fiskmås skulle hålla med om.
Tårarna och frustrationen följer mig till sömns och jag är tyvärr rätt övertygad om att det inte är sista gången.
No comments:
Post a Comment