Jag hoppas att mina vänner inte läser detta!

I dagens partiledardebatt i Sveriges Riksdag berördes som alltid skolan och Alliansens skolreformer och diskussioner om lärare. Gymnasiereformer, betygsförändringar, högskoleplatser etc är ämnen man kan diskutera länge, men läraryrket och deras lönelyft är det som intresserar mig mest.

Jag har flera vänner i min ålder och till och med yngre som nu går vidare till lärarutbildningen, ofta direkt från gymnasiestudier. Varje gång någon berättat att de tänker läsa till lärare vet jag inte längre vad jag ska svara. Chocken lägger sig liksom aldrig. Hur tänker de? Och nu hoppas jag innerligt att de inte läser det här.

Svenskt skolväsende skriker efter kompetenta lärare. Alla som idag studerar kan intyga att det finns alldeles för många odugliga lärare och misslyckande inom svensk skola. Vi behöver bättre människor och vi behöver lära oss från dem som verkligen kan. För vem är egentligen mest lämpad att instruera fysikstuderande på gymnasiet, en 50-årig herre som jobbat som fysiklärare i hela sitt liv (och använder information från 70-talet), eller de främsta forskare/fysiker som arbetar idag? Vem kan bäst förklara bokföring för gymnasister, en revisor, egenföretagare eller en avdankad lärare som aldrig bokfört i verkligheten?

Självfallet de som arbetar inom ämnet.

Så länge jag levat har vi behandlat lärare som ett yrke. Som ett livstidsyrke. Jan Björklund brukar drömma om fornstora dagar då lärarens status var jämlikt med dess fysiska styrka och livstids kunskapsupprepande. Allt det där är helt fel. De med bäst kunskap, bäst möjlighet att förklara komplicerade samband eller vad som sker idag på arbetsmarknaden är ju de som ska lära våra barn. Inte en gammal tant som aldrig arbetat och därmed bara har teoretisk kunskap om företagande, spanska, religion, juridik eller vad det nu må vara.

Lärare är ett uppdrag, precis som politiker borde vara. Utbilda dig till någonting, lär dig ett yrke och få kunskap i fysik, juridik, privatekonomi eller geografi i verkligheten istället för att hämta föråldrad information från en bok eller 20 år gamla studier. När du lärt dig tillräckligt, har kunskapen, då är det rimligt att undervisa under några år, maximalt 5-10. Därefter återgår du till ditt yrke för att uppdatera och hämta ny kunskap.

Det är så läraruppdraget borde fungera, men aldrig gör. Det är så vi kan utbilda barn och unga till kompetenta, välutbildade människor som har en kunskap arbetsmarknaden och livet kräver av dem. Inte genom att min generation går genom en oengagerad grundskola, ett skämt till gymnasium, en alldeles för lång lärarutbildning för att sedan lära ut allt de sett inom skolans fyra väggar. Aldrig har de varit utanför dess, aldrig har de sett världen – men ändå ska de undervisa våra barn om den.

Helt orimligt.