Några hundra meter ifrån platsen där hennes ögon för första gången mötte mina, säger jag farväl och går lite småklumpigt av bussen. Jag ser hennes glittrande ansikte försvinna iväg och jag vet innerst inne att det är för sista gången. Sista gången de djupblåa ögonen hittade mina, sista gången det där leendet satte mitt hjärta i brand. Sista gången.
Men trots det känns världen oslagbar. Ingenting kan stoppa den ocean av lycka som väller fram inuti och jag studsar förbi butikerna på min väg mot tågstationen. Leendet på mina läppar är som gjutet i sten och ingenting kan förstöra den här dagen.
Jag minns vår första konversation, hur jag fastnade vid de lite ovanliga ordvalen och energin som aldrig slutade skjuta ut från hennes kropp. Jag minns de makalösa historierna hon berättade och hur jag skrattade. Jag minns hur jag 2 månader senare såg henne på ett somrigt storstadstorg bland massa pendlare, och det fullkomligt strålande kring henne. Alla andra var suddiga konturer, men hon strålade. Jag minns alla gånger jag tjutit av skratt, storknat av frustration, hoppat av ilska inför vad hennes hjärna hade producerat. Alla tankar jag inte förstod och alla idéer jag nyfiket ville utforska.
Trots det fanns det hela tiden en känsla, längst bak, nedtryckt bakom ideal, fascination och glädje, av att något inte stämde. Att hon nog egentligen inte ville ha mig i sitt liv.
Så en dag kom det, ett ensamt sms väntande i min inkorg, "Jag tror inte att det här går." Jag läste det några gånger som man gör med sms man inte riktigt förstår. Jag fnös uppgivet, slängde ifrån mig telefonen och tänkte att det där får jag hantera nån annan gång.
Sen vände jag mig om till min bokhylla för att hitta tröst och finna någonting att uppta tankarna med. Det är bokhyllor bra på.
No comments:
Post a Comment