Vänstermänniskor i allmänhet brukar prata om relativ fattigdom i Sverige och föra upp det som ett stort problem. Speciellt Rädda Barnen har de senaste året jobbat hårt för att lyfta "barnfattigdom" som en betydande fråga, och sosse-Sverige var inte långt efter att hänga på. Fast hur ser det egentligen ut med det där?
För att prata om relativ fattigdom måste man sätta det i perspektiv när det gäller fattigdomsbekämpning. Världsbanken definierar två nivåer av fattigdom; Extrem fattigdom vid inkomst om 1,25$/dag och fattigdom vid inkomst om 2$/dag. 2010 rapporterade Världsbanken att 1 220 miljoner människor levde med en inkomst under 1,25$/dag - ett enormt problem, men också nästan 40% färre än för 20 år sedan. Mellan de båda markeringarna räknar Världsbanken med att ytterligare 1 300 miljoner människor lever.
Applicerat på Sverige är det här såklart befängt. Ingen lever på motsvarande 250 (390) kronor i månaden, vilket gör diskussionen mest löjlig. För att då kunna behålla offerkoftan och fortsätta hävda att människor är fattiga uppfanns relativ fattigdom, dvs fattigdom i förhållande till andra i din omgivning. Tanken går ut på att om du känner dig fattig (eftersom du inte har råd till ny telefon, gå på bio eller åka på semester när dina grannar eller vänner kan det), kommer du må sämre och därmed har vi en inkomstbaserad orättvisa att skrika högt om i det offentliga rummet. Den relativa fattigdomen definieras som en inkomst om 60% av medianinkomsten i ditt land, motsvarande 13 500 kr/månaden (räknat på 2011-års siffror om 22 500 kr i svensk medianlön).
Alltså, med lite uppfinningsrikedom kan plötsligt någon som tjänar över 50 gånger mer än fattigdomsgränsen fortfarande räknas som fattiga, offerkoftan kan fortsätta att slängas på 10, 20, 30% av befolkningen och vänstersidan kan fortsätta skrika om orättvisa och att fattigdom är ett problem.
Ja, fattigdom är ett problem. I många delar av världen, främst i Afrika söder om Sahara där kapitalismen inte lyckats minska antalet fattiga (märk väl, däremot andelen, så skulden är egentligen inte kapitalismens, snarare barnafödandet) lika väl som i Asien. Fattigdom hindrar otroliga mängder kapacitet som vi människor har, och orsakar svält, lidande och enorma problem. Att en ensamstående mamma inte kan betala nya glasögon till sitt barn är inte ett av de problemen och det är en skymf mot alla världens fattiga att ens påstå det.
Relativ fattigdom är en uppfinning för att vänstersidan ska kunna prata om fattigdom även i Sverige, och mäter egentligen ingenting. För allvarligt talat, blir jag fattigare om mina grannar helt plötsligt tjänar dubbelt så mycket som jag? Fattigdom handlar om vad jag kan göra med mina pengar - inte vad andra kan göra med sina.
Däremot vet jag inte var begreppet kommer ifrån. Diverse organisationer och statistikmyndigheter använder det, men vem uppfann begreppet från början? Och varför?
No comments:
Post a Comment